Det sexuella våldet i Kongo är vida känt. Rebellgrupper som härjar runt byarna ute på landsbygden är de främsta förövarna men även vanliga civila. Det är ett medel i kriget och är effektivt sätt att slå sönder strukturerna i ett samhälle. Skapar terror och förtryck. Soldaterna blir uppmanade av sina rebelledare att sprida skräck på detta sätt.
Man våldtar kvinnor och barn, ibland för man bort alla flickor från en by och våldtar dem systematisk under flera år. På Panzi är man specialiserad på att ta hand om kvinnor som utsätt för just detta. Och de är cirka 10 stycken som kommer om dagen.
Det är så väldigt vackert här. Anlagda rosenbuskar, välklippt gräs. Men överallt sitter de. Kvinnor i varierande åldrar. Unga och gamla. De sover på det hårda cementgolvet, sitter och flätar korgar, väntar, leker med sina barn. De är inlagda här, en del för att de blivit våldtagna och behöver opereras, andra för andra gynekologiska åkommor.
Panzis program för sexuellt våld är det känt över hela världen och den enda åtgärd som finns i ett land lika stort som norra Europa.
Dr Mukwege opererar dem. Försöker laga dem. Många har svåra skador i underlivet av machetes eller gevär. Man trasar sönder dem helt enkelt. Och ofta sker övergreppen när flickor är ute på åkrarna och jobbar eller måste gå långt för att hämta vatten.
Och de har en helt egen avdelning här på Panzi eftersom de är så stigmatiserade. Vi får inte fotografera av respekt. Men ta bilder på avstånd så länge vi inte visar deras ansikten.
De får traumaterapi här. Får berätta, blir lyssnade på och får stöd. Ofta kan de inte återvända hem till sina byar eftersom det är en sådan stor skam och deras män nästan alltid förskjuter dem.
Så de hamnar på gatan eller i bästa fall få bo hos släktingar. Familjen splittras. Precis som rebellerna vill . Då kan de ta över byarna och använda marken till att söka efter coltan (ett material i våra iphones) och den största anledningen till att Kongo är så oerhört rikt men har ett hungrande och svårt plågat folk i krig sedan 20 år.
”Sunshine, 32,
”Jag jobbade ute på fältet då soldaterna kom. De var två stycken och hade vapen. De drog mig in i skogen och våldtog mig. Mina barn var hemma i byn. Jag var var ensam.
Sedan gick jag tillbaka och berättade för min man eftersom jag inte visste om jag var infekterad med något. Han sa att han skulle lämna mig om jag var smittad. Vi var tvungna att fly och bo i skogen för rebellerna kom tillbaka den natten och brände ner hela byn. Sedan fick jag höras talas om Panzi och att man kunde få komma hit. Nu har jag varit här i två veckor och är inte smittad.
Hon tittar ner i knäet när hon pratar. Plockar lite med kjolen men vill berätta.
”Jag måste tillbaka. Vi har tält nu i vår by. Jag känner mig säker och jag måste tillbaka till mina barn men är väldigt glad över den hjälp jag fått här.”
Hon är modig.
Den första dagen vi kom till Panzi berättade en av sköterskorna att en ung flicka på runt 15 var på väg från Goma i östra Kongo. Hon hade blivit gruppvåldtagen och man hade skurit av henne båda brösten. I denna stund forslade man henne med båt till Panzi för att försöka rädda henne.
Våldtäkterna ökar på små barn. De ser man tydligt. Numera är de så små som 18 månader när de kommer till Panzi och det finns en speciell provins där det bringar tur att våldta små barn. Att man blir skyddad från onda andar. Dr Mukwege har själv besökt byn för att försöka ta reda på hur denna ondska kan existera och prata dem tillrätta.
Jag ska träffa en mamma med sitt barn i morgon. Barnet har blivit våldtaget. Hur förbereder man sig? Hur gör man?
Det är svårt för människor i Sverige i Sverige att stoppa våldtäkterna. Men man kan stötta ett sjukhus. Överallt ser man Läkarmissionens närvaro.