Den lilla flickan från igår.
Jag har inte berättat om Panzi. Detta världskända sjukhus med cirka 150 bäddar där Dr Denis Mukwege har bestämt att alla ska få vård oavsett. En oas med galler mitt i det kaos som råder utanför. Men jag tar det sen. Här stöttar Läkarmissionen det nutritionsprogram som gör uppsökande verksamhet i byarna men även vårdar barnen på Panzi.
En liten albinokille med typisk kwasiarkor
Det är helt tyst på avdelningen. Barn i varierande åldrar ligger i sängarna hos sina mammor. Mellan 1 och 10 år gamla. Väldigt undernärda. Några lider av kwahiarkor, som är ett sjukdomstillstånd vid svår undernäring. Födan innehåller för lite proteiner som då frigörs från muskulaturen) Sjukdomen fick särskild uppmärksamhet i samband med de undernärda så kallade Biafrabarnen under tidigt 1970-tal. (Wikipedia)
Ingen ler. Ingen gråter. Lite som dödens vänthall. Jag har svårt att gå in. Jag blir stel. Vet inte hur jag ska agera riktigt. Det är så svårt. Känns så hopplöst, hela stämningen.
Brist på information, brist på utbildning hos mammorna och förstås brist på mat, rätt, näringsrik mat är faktorerna bakom undernäring. Barns hjärnor är under stark utveckling och skadas permanent vid långvarig hunger.
Jag stannar bara en stund. De andra i teamet måste gå ut och andas emellanåt. Jag sätter mig på bänken och får genast en liten barnhand i min.
Det är helt obegripligt för mig, som mamma, att inte kunna föda mitt barn. Och jag träffar den ettåring vi tog med från byn igår. Hon mår bättre men lång ifrån bra. Men hennes mamma är lycklig. Kramar mina händer, ler stort och jag hoppas vid min Gud att man kan rädda det här livet.