Bukavo är en kollapsad stat. Det finns inga färger, allt är rödbrunt förutom kvinnornas vackra kläder. Trasigt, små plåtskjul trängs längst vägarna som nästan är oframkomliga på grund av de stora hålen. Här finns ingen regering som lagar dem eller ser till att lagar följs för det finns inga lagar här.
Alla får rädda sitt eget skinn. Regeringen stoppar mutor i egna fickor och låter befolkningen äta gräs, jo, de hundratusentals interflyktingar som flytt från sina byar och marker och trängs i små skjul eller bor längst vägen, äter faktisk gräs i brist på mat.
Vår frukostvy. Kivusjön
Det är människor överallt som bär på saker, försöker sälja frukt, vatten i små platsåsar, en pojke stack fram en livs levande enorm hare som dinglade från hans hand och ville sälja den. I den skitiga påsen låg det fler.
Kongo. Så rikt på tillgångar och så fattig på grund av just det
Det går inte att förklara det här. Bilar som ser ut som skelett skumpar fram, allt är trasigt och överallt går det barn i olika åldrar. De bär på syskon, korgar, hönor, en del i skoluniform, andra så trasiga att trådarna på kläderna knappt längre håller ihop dem. Det finns inga trottoarer, ingen struktur och alla vill sälja något för att kunna överleva. Och trots det är kongoleserna så väldigt glada och varma.
Man kan röra sig ensam här som turist, men bara på dagtid och i vissa områden även om jag inte skulle rekommendera det. Det kan bli hotfullt, situationer uppstå och man bör ligga lite lågt och i vissa områden inte vara i alls. Att dra upp rutorna på bilen och inte skylta med telefoner, kameror eller smycken är något vi gjort här.
Pascal, James och Rogér. Har tagit hand om oss och sett till att säkerheten runt oss fungerat
Jag reser hem idag. Som vanligt vill jag inte. Vill aldrig hem. Jo till Lennox men det andra. Får ångest bara av att tänka tanken att landa på Arlanda 10.20. Går med resväskan direkt till jobbet. Har ett vimmel som ska lämnas. Sådana otroliga kontraster och jag vet hur jobbigt det brukar vara efter en sådan här resan.
Det tar ett tag att landa. Och oftast försöker jag inte ens förklara för folk. De orkar inte, är inte så genuint intresserade. Det blir för jobbigt att höra. Så tillbaka i hjulspåret, kylan, det meningslösa. To Kongo with love. Ett smycke Emma Israelsson gör men även en fin tanke.
Och vi har några inlägg kvar, Mitt besök hos Mama London som har barncenter där alla barn är resultatet av våldtäkt. Och så måste jag berätta om de tre väldigt undernärda barnen vi hittade i byn. Bara av en slump råkade se att det var väldigt illa ställt.
Så. Nu har jag ett flyg att passa. Kongo-Rwanda-Amsterdam-Stockholm-Humlegårdsgatan. Blir man någonsin människa efter det här? Förhoppningsvis en bättre sådan.