Det är något med mig och Kongo. Ända sedan jag blev ambassadör för Läkarmissonen har jag velat dit, längtat dit, rest dit i tanken, Dels är det det nu drygt 20-åriga kriget som fascinerar mig. Att det kan vara så monumentalt tyst om något så pågående som har söndrat och härskat i ett land under så lång tid.
Jag kommer att besöka Panzisjukhuset som delvis byggts av Läkarmissionen för längesedan. Där jobbar Dr Mukwege som vigt sitt liv åt att operera kvinnor vars underliv blivit förstörda av machetes eller andra vapen av rebellsoldaterna. Det är en del i krigföringen. Man skändar kvinnorna öppet i byarna medan makarna tittar på och på så sätt förstör hela strukturen.
Minns ni Mama London? Kvinnan som jobbar på det dagis inne på området. Där går barn som blivit till vid våldtäkterna vars mammor inte kan återvända till byarna och inte kan försörja sig. Jag har träffat Dr Mukwege och Mama London i Sverige men nu äntligen ska jag få se deras arbete i Bukavi med egna ögon. Jag är så extremt glad över det här. En dröm, även om det förstås är en mardröm för många. Vi reser den 14 mars. Men innan dess. Tanzania.