Utsikten från mitt hotell. Durban. Sydafrika. Valar, jag såg valar från mitt fönster. Och en strand där människor joggade. Och jag hade precis ringt hem till Threst och Lennox när jag tog den här bilden. De var på middag hos Hammars. Sedan grät jag när jag lagt på. Försökte kontrollera mig under samtalet.
”Det är tyst i bilen några minuter. Och när vi kommer till hotellet blir det så svårt att andas. Och leva överhuvudtaget. Jag bara gråter och gråter i den fina sängen. Och när jag duschar. Och när jag byter om. Enda gången jag kan kontrollera rösten är när jag ringer till Lennox. De ska på middag. Han är glad. Verkar inte sakna mig. Jag berättar att jag ser valar från mitt fönster. Och delfiner. Men inte att jag nyss träffat det mest sorgliga någonsin sett.”
Så typiskt mig. Jag hade precis träffat en flicka som blivit sexuellt utnyttjad av sin styvfar och lämnad av sin mamma på ett hem för barn med både psykiska och fysiska hinder. Där satt hon. Skärpt, vaken, tog mig i handen och pratade perfekt engelska. Vuxenvärldens dubbla svek. Och jag, min jävel, kunde inte heller rädda henne.
Jag var där med Andreas i Alcazar och Doreen, barnprogramledare. En resa med Läkarmissionen. Och innan jag mötte upp dem i Durban var jag i Uganda för att träffa och berätta för er om gatubarnen som kommer till projektet Tigers Club och Half Way home.
Och nu är Shirley Clamp på samma resa till Durban och Give a child a family, som drivs , med stöd av LM av svenska Monica Woodhouse. Följ henne gärna på instagram. Jag hopas nu bara resan till Kongo och Panzi äntligen blir av. Jag har ju velat åka till Kongo så länge. Är väldigt fascinerad av det 20-åriga kriget och det arbete som Dr Mukwege utför på sjukhuset.
Vi försöker i mars. Men innan dess ligger Tanzania i februari och ett otroligt pusslande med våra varannalivs veckor för att det ska funka. Threst åker till karnevalen i Rio på onsdag. Det krävs logistik för att få ihop det här men är så otroligt privilegierad som får förmånen att resa så mycket.