Jag älskar realism. Inte dikt. Inte fiktion. Har aldrig dragits till det varken som underhållning i form av dokusåpor eller amerikanska romantiska komedier. Eller för all del romantiska filmer. Eller action. Jag är en mardröm att välja film med då det enda jag vill se är dokumentärer av allehanda slag och svärta.Det här är historien om Getty. Den är osannolik för de flesta av oss men likväl en verklighet för honom. En kille jag sprungit på i olika sammanhang genom åren. Alltid glad, trevlig och vänlig. Föga kunde jag, eller någon annan veta om hans stora sorg och isolering under sina tidiga år. Jag vill gärna dela hans historia som det är först nu, han som vuxen berättar. Tack Getty för att du har modet och viljan.
För 20 år sedan var jag Getty Domein. En trasig tonåring utan fast punkt i livet. Trots utsattheten lyckades jag hitta styrka i musiken och skapa mig en helt ny tillvaro. Idag kan jag bocka av både Melodifestivalen och en ny singel på min karriärlista. Genom Melodifestivalen blev jag ett ansikte för många men tävlingen är egentligen en ganska liten del av min musikaliska karriär. Jag rör mig lätt mellan folkmusik, dans, rap och pop. Jag sjunger på engelska och ibland på lingala.
Jag är född i Kongo och det är omöjligt att inte prata om min uppväxt. Jag har i alla år inte varit öppen med vad jag har gått igenom. Min berättelse får det att knyta sig i magen ibland när jag tänker på det som har varit . De första åren bodde jag hos min mormor i Kongo eftersom min mamma var så ung när hon fick mig. Jag visste inte vem min pappa var, jag kände honom inte då. Jag kom till Sverige för att hälsa på min far och lära känna honom sen så skulle jag tillbaka till min mor. Men kort efter att jag kom till Sverige dog min mamma i en tragisk bilolycka och jag fick då stanna kvar för att bo hos min pappa i Sverige.
Han var sjuk i aids/hiv, men han berättade aldrig om det. Det kom som en chock för mig när han också gick bort. Det gick väldigt snabbt på slutet. Jag och min kontaktperson kom till sjukhuset, jag var 11 eller 12 år. Jag var kallad dit för att ta avsked av min far. Läkaren fråga om jag visste vad min far hade för sjukdom. Jag visste inte. Han sa Hiv/aids och förklarade lite om sjukdomen . Jag förstod väldigt fort att det inte var något man gick runt och sa eller pratade om. Jag förblev tyst med hemligheten.
Min pappa har två bröder som bor i Sverige, men ingen av dem ville ha med mig att göra, en elvaårige pojken lämnades vind för våg. Inga ursäkter eller förklaringar kan släta över det sveket. Det enda jag har kvar av min far och mor är foton och minnen. det gör ont ibland när jag tänker på allt det som har varit. Men jag är inte bitter. Jag grämer mig inte, mitt liv har ändå blivit bra. I dag har jag ett egen familj och barn. Jag har inte lust att tänka på det förflutna längre, jag har gått vidare i mitt liv. Jag var deprimerad, kände ångest och fick självmordstankar. Det kändes som om jag inte dög eller passade in någonstans, inte bland andra kongoleser och inte i det svenska samhället. Det var en förvirrad tid. Jag vågade inte berätta för mina vänner om att min pappa dog i aids. På den tiden var sjukdomen fortfarande omgärdad av mycket skam och jag var rädd att folk skulle tro att jag också var sjuk eller smittad.
När jag sov över hos kompisar och deras föräldrar frågade hur mina föräldrar dog sa jag att mina bägge föräldrar gick bort i en bilolycka. I dag vet mina vänner varför jag ljög, men det dröjde länge innan jag kunde berätta sanningen.
När jag var sexton år kom droger in i mitt liv. Jag visste att det var fel och försökte resonera med mig själv, men känslan av att vilja passa in någonstans och känna gemenskap och tillhörighet tog över. Det kändes också som en helt ny värld öppnades för mig och jag kunde döva mina känslor på samma gång. Jag visste att det inte var bra, jag ville inte sluta mitt liv på plattan som en pundare. Räddningen blev en kompis Lady. Han visste att jag älskade att sjunga och frågade om han hade lust att vara med och skapa en grupp tillsammans med honom. Vi gjorde många spelningar tillsammans och jag kunde på nytt känna en samhörighet fast på ett musikaliskt sett. Sedan sökte in på en folkhögskola för att läsa upp gymnasiebetygen. Där träffade jag musikern Håkan som drog med mig på ett NA-möte. Han blev en mina vuxna förebilder och vän. I dag är jag drogfri. Min nya singeln Dance with the devil handlar just om människans inre kamp. Man måste kämpa och se det positiva i sig själv. Förutom att jobba på en fritidsgård , är jag en engagerad förälder i min sons basket- och fotbollsträning . Jag vill vara den vuxne som jag själv saknade när jag var liten.
Jag reste tillbaka till Kongo 2009. Båda mina föräldrar är begravda utanför Kinshasa. När min son föddes ville jag fylla några tomma hål inom mig så att jag kunde gå vidare med mitt liv. Jag ville se Kongo som det ser ut i dag och jag ville besöka mina föräldrars gravar. Efter en hel dags bilresa från huvudstaden stannade jag och mina livvakt till vid en flodstrand för att pausa. Jag hörde barnskrik men kunde inte förstå var det kom ifrån. Plötsligt flöt en balja med ett spädbarn förbi och jag fick panik. Jag sprang efter för att få tag i barnet i nästan 20 minuter och under hela den tiden försökte livvakten stoppa mig . Han sa att det inte finns någonstans som ett föräldralöst barn kan få hjälp. Kongo Kinshasa har varit drabbat av konflikter länge, många människor lever under fruktansvärda förhållanden där svält våld och död har blivit vardag. De som är mest utsatta är barn, kvinnor och homosexuella och äldre och sjuka. Det är inte ovanligt att barn lämnas för att dö. Jag har fortfarande bilden av barnet på min näthinna och tänker ofta att det kunde ha varit jag själv som dog i den där baljan.
När jag kom hem ville jag göra något för folket i Kongo. Röda korset nappade på idén att starta en insamling. Tillsammans med några musikerkollegor arrangerade jag en konsert i Vitabergsparken 2011. Hoppas att vi kommer att kunna göra om det snart igen. Drömmen är att i framtiden kunna kombinera artistkarriären och arbeta för att hjälpa andra. Barnen jag jobbar med varje dag är viktiga, likaså människor i omvärlden som lever under orättvisa och svåra förhållanden.
Man måste vara en god medmänniska. En liten grej för dig kan betyda väldigt mycket för någon annan.
Mvh
Getty Domein
Låten finns på Spotify eller Itunes