Jag kan knappt tro det är sant när jag vid 11 idag nås av nyheten att Dr Denis Mukwege äntligen, äntligen har vunnit Nobels fredspris. En man som jobbat så hårt för de mänskliga rättigheterna men framför allt kvinnor och barns rättigheter i Kongo vars underliv han opererat i många år. Ofötrutet, utan att någonsin få den uppmärksamhet han förtjänar.
”De drog in mig i skogen”
Och som han själv uttrycker det, att situationen blivit värre de senaste åren. Numera kommer det barn som är söndertrasade av de våldtäkter som man använder som vapen. Kroppar som blivit männens slagfält.
Jag hade äran att äta middag i hans hus inne på Panziområdet för några år sedan. Mukwege var inte där. Det är numera sällan han reser. Hans livvakt blev dödad då man tog fel på person i hopp om att det var Mukwege och sedan dess har han levt under beskydd. Under jorden. Haft livvakter när han rör sig. Och ingen är mer värd detta pris än just han,
Och när vi såg på restaurang i Stockholm för flera år sedan fick jag inte skriva på bloggen var vi skulle ses. Så hotat är hans liv för att han berättar dessa kvinnors historier. Och jag har ju stått där i oerationsalen, känt lukten av blod, stål och rädsla.
”Jag jobbade ute på fältet då soldaterna kom. De var två stycken och hade vapen. De drog mig in i skogen och våldtog mig. Mina barn var hemma i byn. Jag var ensam”
För trots den djupaste ondska han möter varje dag i operationsalen på Panzi, slutar han aldrig ofötrutet att kämpa för det goda. Numera lagar han även de döttrar vars mammor han opererat flera år tidigare.
Våldet tar aldrig slut och men nu kommer äntligen problematiken att få mer fokus. Och det var just hans godhet som har slagit mig mest de gånger vi träffats. Vilken man!
Ikväll har jag köpt bubbel. Och jag läste att Mukwege stod och opererade när beskedet kom idag. Årets fredspris. Så vi har en del att fira. Lennox fyller 13 på söndag och att världen har fått en erkänd hjälte.