Just nu hänger vi hemma. Lennox har är lite snorig. Och har ont i halsen men äter som vanligt så jag vet inte riktigt hur det är egentligen. Men snorig är han definitivt. Det är en härlig fredag. Solen flödar in genom våra fönster och eftersom vår städerska Rosanna var här igår är här skinande rent överallt.
Vi vaknade tidigt av att Thest glömt att låsa in Tjockkatten i källaren. Det som händer då är att han kommer upp och börja vässa klorna på vår soffa och sedan kommer in och kör någon form av race i sovrummet. Otroligt irriterande mitt i natten. Sedan somnade Lennox och jag om när vi bestämt vem som skulle vabba. Jag vann. Det är så jag ser det. Att få hänga med den bästa är inte fy skam.
Jag dricker alltid en smoothie på morgonen gjord på vaniljfil och färska hallon eller banan. Lennox får vanlig fil med banan i. I morse längtade jag extra mycket eftersom jag inte ätit sedan lunch igår och då en nudelsoppa på 83 Kcj. Det är många som blir provocerade att det här med 5:2 men jag lider inte nämnvärt av att äta mycket mindre två dagar i veckan.
Igår var det 5:2. Jag har gått ner sex kilo! på tre veckor. Jag är själv helt förbluffad. Och jag kommer definitivt att fortsätta. Sedan har jag slutat dricka juice. Jag drack minst en liter om dagen. Svindyra, färskpressade. Juice är ju otroligt mycket kolhydrater i och fruktsocker. Sedan har jag ju slutat med min dagliga twix i Pressbyrån. Ja, hur som helst är det så. Sex kilo mindre vägde jag i morse, naken och nykissad.
Nu till något mycket mer väsentligt. Vår systertidning Chic har ju återuppstått igen och jag har inte fått tid att läsa den. Förrän i går. Jag blev så otroligt glad att chefredaktören Charlotta Flinkenberg valt att ha med ett stort reportage om Dr Mugwege och hans jobb med de våldtagna kvinnorna I Kongo, på Panzisjukhuset. Mitt bland mascaratips och skinnbyxor får man en käftsmäll i solar plexus. Modig att lägga det i en så renodlad modetidning och som också visar att det ytliga kan gå hand i hand med mer väsentliga saker. Tack Charlotta. Nu hoppas vi Läkarmissionen, som stödjer Panzi får in nya givare.
Ett mycket starkt reportage med fruktansvärda bilder på krigets offer, ett krig som många av oss omedvetet göder eftersom en av dess främsta drivkrafter är Coltan. En mineral som finns i våra smartphones. I Kongo finns 80 % av världens förråd av Coltan. Företag skövlar marken och låter små barn jobba som slavar i gruvorna. Sedan smugglas mineralerna ut från Kongo, märks om och säljs och blir omöjlig att spåra. Man undrar ju vad vår utrikesminister Carl Bildt gör i detta. Finns det en intressekonflikt här? Och vad hände med FN:s barnkonvention som inte alls efterföljs i stora delar av världen.
Vi avslutat här. Det mesta blir bara pajjigt efter ovanstående bilder…